SERIE:
Kreativa företagare i
Nagelbranschen
MIRIAN FLORES
Text och Foto:
Mirian Flores
Mirian tillsammans med sin mamma.
Mitt namn är Mirian men jag kallas Mirre och är adopterad
från Colombia. Jag har hittat mina rötter efter en massa års
letande. Jag kom till Sverige när jag skulle fylla 6 år. Jag och
min syster, som är några år yngre än mig, blev adopterade av ett
svenskt par som inte kunde få egna barn.
Allt
Att komma hit så gammal
var väldigt jobbigt för mig. Jag har inte haft det lätt. I
senare ålder började jag söka efter min biologiska mamma men
visste inte hur jag skulle gå till väga. Då plötsligt kom det
ett program där dom hjälper adopterade att söka sina rötter. Åh,
så glad jag blev! Vi skrev ett brev till programledningen, min
syster och jag. Vi skickade in det och väntade på svar. Jag har
alltid tänkt på mitt Colombia, på vad vi har gått miste om, på
varför och en massa saker vi tänkte på. Jag var nog den som hade
mest känslor och saknad om saker och ting från mitt hemland.
Självklart hade syrran det också men inte på samma sätt som jag
eftersom jag var äldre. Jag har så många minnen från landet och
har aldrig glömt det. Programmet kontaktade oss och ni mån tro
så glada vi blev! Allt började snurra i huvudet på oss och vi
pratade i mun på varandra. Åh! Vi får vara med! Men det var ju
egentligen inte så konstigt tyckte vi eftersom de fick så mycket
info från oss om mamma, systrar, namn på byn vi bodde i mm. Ja,
då var den stora dagen här! Vi tog oss till TV-huset där de med
publik intervjuade oss samtidigt som det var live. Med mycket
prat och frågor så tänkte vi - men då får vi träffa vår mamma -
är hon här bakom kulisserna kan hon sluta och snacka så att vi
får krama om vår mamma som vi inte har sett på 40 år. Men så
säger Birgitta Sörengard "hör ni tjejer, eftersom er mamma inte
mår så bra", oj nej, tänkte vi, får vi aldrig träffa henne, vad
är hon sjuk i, snälla ut med språket! Men då kom det, ”så får ni
åka ner för att hälsa på henne och systrarna i Colombia och
samtidigt bekanta er med landet, känna alla dofterna ni minns
och åka runt och titta lite”.
Dagen D kom och vi var så uppspelta att vi inte visste vad vi
skulle ta oss till. Vi yrade omkring och tankarna gick runt i
huvudet på oss, tänk om…. och kommer du ihåg det där och vi får
äta den maten vi minns, åh vi längtade så! Vi åkte till Colombia
i sällskap med en kameraman. Han skulle stanna 1 vecka, men vi
fick stanna hur länge vi ville eftersom det var tv som betalade
vår resa. Vi var där i 1 månad. Kameramannen frågade oss "hur
känns det att vara i Colombia? Minns ni Colombia så här? Och vi
svarade ”hm, nä det var ju så länge sen, men vi kom ihåg hur
mamma såg ut och systrarna och bröderna, ja alla dom. Mamma, som
jag minns henne sista gången jag såg henne, innan adoptionen, så
hade hon låååångt, rakt, svart grått hår. Jag minns också hennes
rynkor, kunde faktiskt se det framför mig som om det var igår. I
morgon, säger Ivan, kameramannen, ska ni få träffa henne och ni
må tro vad nervösa vi var!
Vi satte igång att välja kläder inför den stora Dagen och tänkte
samtidigt: vad ska vi fråga henne - hur ser hon ut idag - är hon
sig lik så som jag minns henne eller? Nästa dag var det dags att
åka. Vi kom fram och utanför den röda dörren stod vi
jättenervösa och pratade med varandra. Vi planerade liksom hur
syrran och jag skulle krama om vår mamma. "Vi tar var sin sida,
du står på en sida av mamma och jag på andra sidan, så att vi
kan krama henne samtidigt”. Låter jättebra tyckte jag. Vi
plingar på dörren och en äldre dam öppnar. Vi trodde att det var
mamma först som öppnade, hm, konstigt är det där mamma tänkte
jag, hm, nä så där minns jag henne inte. Hon presenterar sig som
Amparo, puh, tänkte väl det, det var ju inte min mamma.
”Välkomna in”, säger hon.
Väl inne var vi nu tvungna att gå upp för en jättelång trappa av
sten och en smal korridor som bara fick plats med en person i
taget, så vi gick upp efter varandra som en svans. Väl uppe
dyker det upp ytterligare en dörr men, hallå, hur många hinder
finns det i vägen innan jag får krama om min mamma som jag inte
har sett på 40 hela år? Syrran knackar, dörren öppnas av en
syster och hon säger lugnt ”Välkomna in!" Jag kollar på henne
och tänker men herre Gud, det är ju Martha Dolly och kände igen
henne! Hon var sig lik, jag log. Vi steg på, kollade oss
omkring, men såg inte till mamma. ”Vänta här”, säger min syster
Dolly "så ska jag hämta mamma”.
Åh va nervösa vi var, men skynda på lite, hämta mamma fort,
tänkte vi. Men kom ihåg Mirre, tänkte jag, vår plan att vi ska
krama mamma samtidigt. Mamma kommer ut. Jag rusar fram! Alla
tankarna är borta, det är bara jag där, ingen annan, skiter i
syrran och vår plan, kramar om henne och börjar gråta .. Hm, jag
som aldrig gråter, men jo förstår ni, jag erkänner att jag
gjorde det. Nu i denna kramsituation är det bara jag och MIN
älskade mamma, ingen annan. Kameramannen, som åkte med oss tar
fram sin kamera och filmar just denna situation, men det
struntar jag i, jag har ju äntligen hittat min mamma, min mamma
som jag har drömt så mycket om haft mardrömmar eller vad man kan
kalla det för, vaknat och det inte var sant, bara en dröm om att
jag äntligen hittat min älskade mamma. Vi grinar jag och
systern, oj va vi grinar.
Sen kommer vår syster fram och kramar om oss. Jag märkte en sak
med vår andra syster. Ha ha ha hon är prick lik mig! Hård, visar
inga känslor, men jag vet att innerst inne så vet jag att
känslorna finns, man vill ju inte visa att man är svag, man
måste vara stark precis som jag, då jag var tvungen att ta hand
om min syster som bor med mig i Sverige. För att ta ansvar om
någon som är mindre än en själv så måste man växa upp snabbt. Än
idag får man ta hand om min syster som bor i Sverige med mig.
Akta den som gör henne illa eller säger dumma ord! Det spelar
ingen roll att min lillasyster idag är 43 år, hon är min
lillasyster som jag har tagit hand om när vi bodde i Colombia,
när vi inte hade någon mat, då jag var tvungen att sno en massa
för att ge oss mat. Nog om det. Vi stannade kvar ett tag
kramades och frågade ut, allt detta visste jag redan om varför
hon lämnade oss men det var för TV skull för publiken.
Efter 12 år åker jag ner igen med familjen, mina två söner och
min man, men då har jag redan ett jobb och det är inom skönhet,
naglar som jag älskar att göra. Vi åker runt i Colombia och
kollar på vad colombianerna säljer. Men, tänker jag, vänta lite
här! Vad är detta? Hm - ok, lägger det på minnet. Kommer hem -
det går några månader och det var då idén kom upp. Satte mig att
googla. Hm - vem ska jag fråga? Äh, vi skickar mail till denna
och ser vad som händer... Efter 1 vecka får jag svar. Hej! Ja,
är du intresserad så har vi en utbildning i Spanien i oktober
2015 som du kan komma på. Jag åker ner till Spanien och
utbildningen hålls i 1 vecka. Jag åker hem och förbereder. Nu
så, äntligen! Det återstår lite bara, men vi kör och fixar lite
emellanåt.
Jag är nu återförsäljare för produkterna MASGLO, produkterna jag
upptäckte i Colombia när jag var där. MASGLO märket är först och
främst nagellacken som de jobbar mycket med. Men sen har de även
produkter för nagelbygg med tillbehör. Hela Sydamerika, Canada,
Europa, Holland, Norge och nu även jag i Sverige. Vi utökar - vi
tar över. Finns det intresse av er som vill lära känna
produkten, att gå nailart utbildning med nagellack så säg bara
till! Det kommer instruktörer från Spanien som håller i det.
Känner ni att ni vill gå akryl nailart med nagellack så går det
också bra. Denna nailart de gör med nagellack och akryl blandat,
har jag inte sett att någon gör här. Jag har MASGLO Sverige på
Facebook och webbshopen kommer snart. Har ni andra frågor
angående produkterna kontakta mig gärna! Jag är först med MASGLO
i Sverige som distributör.
Med vänlig hälsning,
Mirre
Nailstudio
www.nailstudio.se
<< TILLBAKA
........................................................................................................................................... |
 
 
    
|